Det viktigaste i sin relation till hästen är att man ska kunna lite på den till 100 %. Vilket för mig alltid har varit den svåraste biten. Jag vet att när jag släpper tråden och låter trynity göra vad hon gör bäst så hoppar hon bättre än någonsin. Men det är en sådan skör tråd för mig. 

 

Man får bygga upp en tillit sakta, och det krävs lika mycket från mig som det gör för hästen. Och det bästa med dessa ston, är att ja dem har sina dagar, precis som vilken annan kvinna som helst, vi kan alla relatera till att det inte alltid är enkelt att vara kvinnor. Därför blir inte alla dagar ros. Men när dem väll litar på sin ryttare så kämpar dem alltid 10% mer än vad en vallack skulle göra, Dem är trots allt kvinnor ;)

 

Vi hade en väldigt tuff period i början av året. Trynity var inte snäll och kastade av mig titt som tätt och betede sig allmänt dåligt. Vet inte om det var 1 års trots eller vad det var, men det var en jobbig period. Här tappade jag min tillit till henne totalt. 

Allting såg fruktansvärt mörkt ut och jag funderade även på att sälja då jag blev rädd för henne.

 

Jag har kämpat i 6 månader bara att våga rida ut trynity och nu kan jag med all säkerhet säga att jag kunnat rida ut henne barbacka. Och det hade jag inte ens kunnat drömma om för någon månad sen. Sjukt va? Hur snabbt allting kan vända. 

 

 När man väll vågar släppa det där sista taget har man en vän för livet.